fotobloggn

För er som inte alls fattar varför jag gör sånna här inlägg om den här hästen, kan jag bara säga en sak.

Och det är att ni inte ser den här hästen som jag gör.

Jag ser han som en kompis, kan man säga. Fast till skillnad från en människa så dömer han mej inte. Och han kan inte prata.

Men jag känner han, trots att han är en häst. Jag kan göra saker med han nu, som jag inte kunde typ den första tiden med han. 
Jag har hans respekt, och han har min. Jag kan pussa han på mulen, som jag inte kunde förut, då jag knappt fick röra den.

Han kan göra så att jag börjar skratta.

Och jag älskar han otroligt mycket. Tio månader har jag skött om han. Egentligen mer.

Och jag känner den här hästen nu. Jag vet att han är kittlig under magen. Att han är kittlig vid flanken (ett ställe på hästen). Att han har öm rygg, men som blivit bättre nu. Att han hatar när man ska smörja in hans mungipor.

Att han blir surare när han har fått mat eller ska få mat.

Och jag hade han när Marlon försvann <3